Intresseklubben antecknar!

Det är lätt att tänka över hur man reagerat i en speciell situation, att tänka; varför sa jag inte så? eller varför gjorde jag inte det? Man gör oftast det som man först  tänker på.


Vi kan ta förra helgen som exempel;

Jag är inte direkt van att få komplimanger, visst det händer, men det är inte vardagsmat. I vilket fall var jag på Blue Moon och shakade loss. På vägen från terassen till tjejernas toa är det en äldre herre (läs 30+) som nyper mig i rumpan.

Så här reagerade jag; Jag vänder mig om och stirrar lite på herrn medan han börjar smöra på, säger att jag är otroligt vacker, frågar hur man träffar en sån som jag utanför krogen osv osv. Jag svarar med ett leende att jag inte tror att min pojkvän skulle uppskatta om jag träffade honom utanför krogen. För det första har jag ingen pojkvän, och för det andra såg han på mig att jag ljög..

Så här hade jag velat reagerat; Jag skulle gått fram till honom, grabbat tag om kulorna och vridit till. Men det tänkte man ju inte på när allt väl häde, och dessutom hade jag nog inte vågat.


Dagen efter var jag och Pullan på Max och tjockade som vanligt. När vi kommer in ser vi ett gäng invandrarkillar som stirrar. Vi sätter oss långt bort ifrån dem och kunde inte bry oss mindre. Killarna går efter ett tag (dock inte utan att spana rätt hårt mot vårat bord) men står av någon anledning utanför och dividerar om något. 10 minuter senare kommer en utav grabbarna in igen och går fram till mig och Pullan. Han frågar vad kvällens planer bestod av och om vi hade lust att haka på dem, om vi vill hitta på något någon annan dag osv osv.

Så här reagerad jag; Medan Pullan sitter stencool och sköter snacket fnittrar jag som en liten flicka. Killen vänder sig om till mig och säger att jag är söt, och jag blir röd som en kräfta (observera att killen inte var något att hänga i granen). Han frågar efter våra nummer och Linda drar till med att hon inte ger ut sitt till folk hon inte känner, tillägger att; fråga Sarah, det var ju hon som var söt. Varpå jag säger att jag inte tror att min pojkvän skulle uppskatta att jag gav honom mitt nummer. För det första har jag ingen pojkvän, och för det andra såg han att jag ljög..

Så här hade jag velat reagerat; Lika coolt och sofistikerat som Pullan. Dessutom måste jag sluta dra till med den där om pojkvännen, det är ingen som köper det. Varför vet jag inte, men i alla fall :P

Vi två partners in crime pratar mycket och ofta om hur mycket luft man får när killar ger en lite uppmärksamhet, dock inte i de här två fallen, jag tycker bara det är slemmigt och pinsamt. Men när man tycker om någon som säger saker såsom "och du tror inte jag håller på och falla för dig som är så underbar som du är.. ?"  då kan jag inte sluta le sådär fånigt som jag gjort ett tag nu, och dessutom får jag väldigt mycket luft :)